Yrkesgymnasiet, för de praktiskt intresserade

Det kan ju tyckas som en självklarhet att man ska söka till ett yrkesgymnasium om man är intresserad av praktiska ämnen, men det är nog lika vanligt att man söker dit för att slippa så många teoretiska ämnen som möjligt. 

Det är inte bara elever som tänker i dessa banor utan många studie- och yrkesvalslärare, lärare och föräldrar är fast i samma tankefälla. Och någonstans ifrån har ju ungdomarna fått detta felaktiga sätt att tänka kring sitt val till gymnasiet.

Jag jobbar tillsammans med en kollega på SFF och vi är ute i olika arbetslag på olika gymnasieskolor, både på teoretiska och praktiska program. Vid ett tillfälle diskuterade vi olika elevgrupper på ett teoretiskt program och min kollega menade att många felaktigt tror att de flesta elever som söker teoretiska program är studiemotiverade och intresserade av de ämnen de läser. Det finns idag en ganska stor grupp elever som inte passar in på den beskrivningen på flera teoretiska program. Han menade att de eleverna kanske egentligen skulle varit på ett praktiskt program. 

Och det skulle de kanske. Men det är långt ifrån säkert att det skulle vara rätt lösning för alla. Yrkesgymnasiet är INTE en slasktratt dit vi kan skicka dessa stackars skoltrötta elever som egentligen inte vill göra något gymnasieval alls. Men visst, jag förstår tanken med att minimera de teoretiska ämnena vilka förknippas med den skola vi känner igen från grundskolan. Att få jobba praktiskt skulle då bli något nytt och eleverna skulle kanske orka tre år till ... ?

Missförstå mig inte! Alla måste hjälpas åt att ta hand om de ungdomar som har tappat tron på skolsystemet. Men! Man ska söka yrkesgymnasium för att man är intresserad av praktiska ämnen, INTE för att slippa teoretiska ämnen eller är skoltrött i största allmänhet. 

Likaså kan man söka till yrkesgymnasiet "trots" att man är duktig i teoretiska ämnen. Jag har hört många föräldrar och till och med SYV:are försöka avråda ungdomar från att "slänga bort" sin begåvning på ett yrkesgymnasium. Lyckligtvis har vi många kloka elever! Jag har två som tentade av sin Eng 6 och nu läser Eng 7. Jag har flera som får A i olika kurser i både svenska och engelska. Och alla dessa är också duktiga kockar eller bagare. Så, det kanske inte måste vara antingen - eller? Det kanske egentligen inte finns teoretiker och praktiker?

Same, same but different

Idag skulle vi, min lärarkandidat och jag, starta ett nytt projekt i Engelska 5 i åk 2. Meningen med projektet är att eleverna ska diskutera några företeelser i olika delar av den engelskspråkiga delen av världen och göra jämförelser med egna erfarenheter och kunskaper samt att kunna kommunicera på engelska. Arbetsområdet täcker även in andra områden av kursplanen men fokus är på dessa två. Kortfattat går det ut på att förbereda intervjufrågor (på engelska naturligtvis) och sedan träffa utländska studenter med engelska som förstaspråk som läser på Lunds universitet och intervjua dem. Vi kommer att bjuda dem till vår skola där de kan presentera sina länder och/eller annat intressant. Sen är det upp till våra elever att ”boka tid” för intervjun. Helst ville vi också att de skulle spela in intervjun så att vi kan spara den och lyssna på den när vi vill. Det blir ju liksom lite svårt att ha intervjun som bedömningsunderlag för ”kommunicera på engelska” om vi inte hör den …

I den första klassen blev mottagandet när vi hade presenterat projektet en smärre katastrof. De blev fullkomligt vettskrämda över att behöva prata engelska med främlingar. Vi har tidigare frågat dem om just detta – i vilka situationer de tycker att det är jobbigt/pinsamt/svårt att prata engelska och om det fanns några situationer när de inte tyckte att det var så farligt. De flesta svarade att när de träffade en främling som tilltalade dem på engelska var det inte så farligt att prata. Tydligen gick det inte att överföra de svaren till det här projektet!

Mycket bottnar naturligtvis i deras dåliga självförtroende. Och ja, några av dem är ganska svaga i engelska. Men jag blev lite fundersam och faktiskt ledsen över att de trodde att jag skulle sätta dem i en situation de inte skulle kunna klara av. Och jag säger bara – vilket drama det blev! Till sist enades vi i alla fall om ett sätt som alla skulle känna sig någorlunda bekväma med.

Så när vi skulle introducera projektet för nästa klass var vi ju lite mer spända. Reaktionerna blev precis de motsatta. ”Oh, vad spännande!” ”Skitroligt, ju!” Naturligtvis fanns det även i denna klass några elever som blev lite bleka och fick ganska stora ögon, men de lugnade sig meddetsamma när vi lovade att inte tvinga någon till något de inte trodde att de skulle klara av.

Naturligtvis visste jag redan innan att det är stor skillnad på klasserna men jag hade inte riktigt förväntat mig så stora skillnader i mottagandet. I den första klassen finns några som är riktigt duktiga på engelska – de är ganska tysta och man märker dem knappt i klassrummet. Det finns ganska många som är svaga i engelska och de är dessa som hörs (men talandes svenska) och märks. I den andra klassen finns också riktigt duktiga elever – och de hörs, tar plats, är entusiastiska och vill gärna lära sig mer. Naturligtvis finns även i denna klass svaga elever – men de hänger på, smittas av entusiasmen, de försöker och vill lära sig och ingen av de ”duktiga” skulle kommentera om det blir fel. I den sista klassen kan man dra igång vilka projekt som helst och allt blir bra.

I den förra klassen är det mesta motigt och jag erkänner att jag drar mig för att göra något utanför ”ramen”. Men i och med det – fortsätter kanske denna negativa spiral? På något sätt är det mitt ansvar att vända skutan … men det kommer inte att bli lätt.

Alla delar i skolan måste fungera

Nu är vårterminens utvecklingssamtal med mina 13 åk 2-elever avklarade.

Mina samtal gick bra, tycker jag. Vi pratade mycket om hur viktigt det är att man vet vad målet är med uppgifterna, att man ska veta hur man kommer att bli bedömd, att man ska veta hur man ligger till i sina kurser och att man vet att man får hjälp med att förstå hur man kan komma vidare. Och det bästa av allt var att det var mina elever som pratade om de här frågorna och att de tyckte att de flesta lärare de hade gjorde allt detta på ett bra sätt. Jag är glad över att jag får jobba med så fantastiska kolleger!

Så kommer sista eleven in och ber om hjälp. Eleven har epilepsi och upptäcker när vårterminen startar att hennes samhällskunskap är i en sal med blinkande lysrör. Hon kan inte vara i klassrummet utan får sitta i bibblan och förlita sig till att hennes klasskamrater förmedlar den information de kan. Hon anmäler det till mig, mentorn, som säger till henne att gå till vaktmästaren och det gör hon. Jag träffade vaktmästaren samma vecka och frågade. Jodå, han visste om det. Jag påminde om det igen veckan efter. Nu, fyra veckor efter sitter jag med eleven och hennes föräldrar och försöker låta bli att skämmas öronen av mig när lysrören fortfarande inte är bytta.

Och det är klart - alla kolleger är inte fantastiska, inte hela tiden. Efter givande dagar på "Bedömning för och av lärande" i slutet av förra veckan i Göteborg, inspirerade till tänderna, startade vi veckan med arbetslagsmöte och på dagordningen stod att vi skulle prata om hur vi vill jobba nästa läsår och hur vi då ska planera för det. Jag ville gärna prata om hur vi skulle kunna lägga upp undervisningen i åk 1 i arbetsområden som främjade samarbete över ämnesgränser, vilket också är ett av uppdragen från ledningen. Döm om min förvåning när första kommentaren är: "Vilka behov är det som har gett upphov till de här idéerna?" och fortsätter med: "Det finns forskning som visar att påtvingat samarbete är dåligt för eleverna."

Jaha. Ja, jag vet inte .. kanske ökad måluppfyllelse? glädje? minskad fragmentisering? tidsvinster?
Jag - naiv?