Nu är vårterminens utvecklingssamtal med mina 13 åk 2-elever avklarade.
Mina samtal gick bra, tycker jag. Vi pratade mycket om hur viktigt det är att man vet vad målet är med uppgifterna, att man ska veta hur man kommer att bli bedömd, att man ska veta hur man ligger till i sina kurser och att man vet att man får hjälp med att förstå hur man kan komma vidare. Och det bästa av allt var att det var mina elever som pratade om de här frågorna och att de tyckte att de flesta lärare de hade gjorde allt detta på ett bra sätt. Jag är glad över att jag får jobba med så fantastiska kolleger!
Så kommer sista eleven in och ber om hjälp. Eleven har epilepsi och upptäcker när vårterminen startar att hennes samhällskunskap är i en sal med blinkande lysrör. Hon kan inte vara i klassrummet utan får sitta i bibblan och förlita sig till att hennes klasskamrater förmedlar den information de kan. Hon anmäler det till mig, mentorn, som säger till henne att gå till vaktmästaren och det gör hon. Jag träffade vaktmästaren samma vecka och frågade. Jodå, han visste om det. Jag påminde om det igen veckan efter. Nu, fyra veckor efter sitter jag med eleven och hennes föräldrar och försöker låta bli att skämmas öronen av mig när lysrören fortfarande inte är bytta.
Och det är klart - alla kolleger är inte fantastiska, inte hela tiden. Efter givande dagar på "Bedömning för och av lärande" i slutet av förra veckan i Göteborg, inspirerade till tänderna, startade vi veckan med arbetslagsmöte och på dagordningen stod att vi skulle prata om hur vi vill jobba nästa läsår och hur vi då ska planera för det. Jag ville gärna prata om hur vi skulle kunna lägga upp undervisningen i åk 1 i arbetsområden som främjade samarbete över ämnesgränser, vilket också är ett av uppdragen från ledningen. Döm om min förvåning när första kommentaren är: "Vilka behov är det som har gett upphov till de här idéerna?" och fortsätter med: "Det finns forskning som visar att påtvingat samarbete är dåligt för eleverna."
Jaha. Ja, jag vet inte .. kanske ökad måluppfyllelse? glädje? minskad fragmentisering? tidsvinster?
Jag - naiv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar