Same, same but different

Idag skulle vi, min lärarkandidat och jag, starta ett nytt projekt i Engelska 5 i åk 2. Meningen med projektet är att eleverna ska diskutera några företeelser i olika delar av den engelskspråkiga delen av världen och göra jämförelser med egna erfarenheter och kunskaper samt att kunna kommunicera på engelska. Arbetsområdet täcker även in andra områden av kursplanen men fokus är på dessa två. Kortfattat går det ut på att förbereda intervjufrågor (på engelska naturligtvis) och sedan träffa utländska studenter med engelska som förstaspråk som läser på Lunds universitet och intervjua dem. Vi kommer att bjuda dem till vår skola där de kan presentera sina länder och/eller annat intressant. Sen är det upp till våra elever att ”boka tid” för intervjun. Helst ville vi också att de skulle spela in intervjun så att vi kan spara den och lyssna på den när vi vill. Det blir ju liksom lite svårt att ha intervjun som bedömningsunderlag för ”kommunicera på engelska” om vi inte hör den …

I den första klassen blev mottagandet när vi hade presenterat projektet en smärre katastrof. De blev fullkomligt vettskrämda över att behöva prata engelska med främlingar. Vi har tidigare frågat dem om just detta – i vilka situationer de tycker att det är jobbigt/pinsamt/svårt att prata engelska och om det fanns några situationer när de inte tyckte att det var så farligt. De flesta svarade att när de träffade en främling som tilltalade dem på engelska var det inte så farligt att prata. Tydligen gick det inte att överföra de svaren till det här projektet!

Mycket bottnar naturligtvis i deras dåliga självförtroende. Och ja, några av dem är ganska svaga i engelska. Men jag blev lite fundersam och faktiskt ledsen över att de trodde att jag skulle sätta dem i en situation de inte skulle kunna klara av. Och jag säger bara – vilket drama det blev! Till sist enades vi i alla fall om ett sätt som alla skulle känna sig någorlunda bekväma med.

Så när vi skulle introducera projektet för nästa klass var vi ju lite mer spända. Reaktionerna blev precis de motsatta. ”Oh, vad spännande!” ”Skitroligt, ju!” Naturligtvis fanns det även i denna klass några elever som blev lite bleka och fick ganska stora ögon, men de lugnade sig meddetsamma när vi lovade att inte tvinga någon till något de inte trodde att de skulle klara av.

Naturligtvis visste jag redan innan att det är stor skillnad på klasserna men jag hade inte riktigt förväntat mig så stora skillnader i mottagandet. I den första klassen finns några som är riktigt duktiga på engelska – de är ganska tysta och man märker dem knappt i klassrummet. Det finns ganska många som är svaga i engelska och de är dessa som hörs (men talandes svenska) och märks. I den andra klassen finns också riktigt duktiga elever – och de hörs, tar plats, är entusiastiska och vill gärna lära sig mer. Naturligtvis finns även i denna klass svaga elever – men de hänger på, smittas av entusiasmen, de försöker och vill lära sig och ingen av de ”duktiga” skulle kommentera om det blir fel. I den sista klassen kan man dra igång vilka projekt som helst och allt blir bra.

I den förra klassen är det mesta motigt och jag erkänner att jag drar mig för att göra något utanför ”ramen”. Men i och med det – fortsätter kanske denna negativa spiral? På något sätt är det mitt ansvar att vända skutan … men det kommer inte att bli lätt.